Ibland sätts intresset på prov!

När vi satt och åt middag efter tävlingsdagen kollade jag instagram och såg en av Matildas bilder med en text där det stod så här: "Men ta en titt i spegeln och säg mig vad du ser - någon som kastat in handduken eller någon som vill ha mer?" Jag kände mig som den förstnämda. Verkligen.
 
Otto kändes helt okej i värmningen, som vanligt kommer han knappast att kunna kallas för värmningsvinnare, då hans fokus mest låg på människorna som promenerade utanför staketet till rakbanan och hästarna i hagarna bredvid. Han var som vanligt lugn, fin och snäll att sela och hålla på med. Vi hade fått göra kuskbyte, så Krister Söderholm skulle köra. Det kändes bra, då jag fått uppfattningen att han är fin och snäll med hästarna. Sist Otto hade en ny kusk, i ett provlopp, så var han inte alls med på noterna och galopperade i volten och höll på. Jag såg direkt i volten att det inte gick så bra, då han höll på att kasta med huvudet hela tiden. Han gick iväg i trav men galopperade nästa direkt. Sedan när han hamnat på efterkälken antar jag att motivationen tröt.
 
Veterinären stod bredvid oss och klagade på att det syntes att någonting störde Otto. Det syntes att han inte var bekväm. Jag nämnde att det faktiskt var därför han var snart fem år och inte provat kvala förrän nu. Det är ingen lätt häst. Kändes ändå pissigt. Två veckor tidigare går han hur lätt som helst ett klockrent snabbjobb under kvaltiden, 18 sista 500 metrarna. Nu galopperar han och blir diskad och får dessutom startförbud.
 
Krister sa i alla fall att han kändes fin i traven, han hade ingenting att klaga på. Så vi får väl vara nöjda med det i alla fall. Hur som helst hade jag tänkt kosta på honom en resa till PH vet, eftersom det var ett tag sen sist. Micke hade bokat två tider så jag hade tur och kan åka med honom redan på torsdag. Sedan blir det att fortsätta träna på och kvala igen hemma i februari eller mars. Då blir det inga kuskbyten! Verkligen inget ont menat mot Krister, tycker fortfarande att han är en av de bästa kuskarna, men det kanske helt enkelt är så att min häst behöver en kusk som han känner och som känner honom.
 
Otto då, han verkade inte speciellt bekymrad. Han åt ordentligt när vi kom hem, jagade sin tjej i hagen imorse och var sitt alldeles vanliga snälla, fina och alldeles underbara jag. Älskade häst! Jag vill ge dig all tid, omsorg och träning som du behöver! En stjärna föds långsamt.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Travgalen

Helena Ståhl

RSS 2.0