Livet går vidare...

Iffys lopp gick inte heller speciellt bra. Spår tio bakom bilen och ner på innerspår nästan direkt. Hon kändes jämn och pigg. Kusken framför fick ett riktigt snyggt mönster i dreggel på sin dress. Femhundra meter från mål fick jag den perfekta luckan och styrde ut, rakt i ryggen på en häst som hade noll bensin kvar. Hade ingenstans att ta vägen utan drogs med bakåt och fick runda den hästen precis i sista sväng då de andra började öka farten. Morfar försökte trösta efter loppet och sa att det inte går att veta om hästen framför ska bli trött. Micke tjatar alltid om att hålla koll på alla hästar i loppet sa jag. Ove A och Ulf Ohlsson skulle vetat att den hästen skulle ha stannat, och Micke skulle säkert sagt att han vetat ;)
 
Det positiva med Iffy var att hon kändes perfekt i steget och tömmarna. Inga ojämnheter eller tyngre i någon töm.
 
Optimismen har inte direkt flödat sedan gårdagen. Ärligt talat har jag gått runt och riktigt ältat allt, grämt mig och undrat varför vi inte vände hemåt när vi upptäckte hur halkigt det var vägen till Boden. Att få se Facen vinna sitt sista lopp fick då tårarna att rinna över på mig, vilken kämpe! Kändes lite bättre på vägen hem när vi ändå fått lite valuta för alla mil vi kört.
 
Nu känns det bättre. En ridtur med Anna, Igor och Dalrapp på morgonen och en hel kväll med Jennifer där vi snackat igenom det mesta fick humöret att vända. Trav är så, det innehåller allt. Kan inte finnas så många som gråter och skrattar så mycket på sitt jobb som jag gör - det är då ett som är säkert!
 
Jennifer skickade nyss en gammal bild på oss två och K-G, världens coolaste ponny. Snacka om att kunna pigga upp!
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Travgalen

Helena Ståhl

RSS 2.0