Årspremiär i sulkyn och prenumeration på dåliga spår.

På fredag är det dags för mig att göra årspremiär i sulkyn. Många säger att det är en mycket fin häst, så jag håller tummen att vi funkar bra ihop. Spåret verkar perfekt, så det är bara att gasa! Jag ska kolla in alla lopp på liven och fundera på hur jag ska köra, sedan gäller det som vanligt att vara uppmärksam och dessutom ha flyt i loppet.
 
 
På fredag är det också dags för Iffy att för tredje gången i rad gå ut från ett uselt spår. Jag pratade i telefon med Erica, som startar sin häst i samma lopp, och vi hoppades på bra spår. Hon fick spår 11 och jag spår 12. Inte så bra! Hon känns och ser i alla fall perfekt ut, så det är bara att hoppas på det bästa, att hon håller sig på benen och att loppet löser sig bra.
 
 

Mer från tävlingsdagen i Boden

Jag var helt uppjagad efter i torsdags och har bara skrivit om ponnykuskarna och inte om hur det gick för mina brudar som tävlade den dagen.
 
Iffy såg otroligt fin ut i värmningen, avslappnad och precis så där lagom pigg. Hon var inte alls nervös mellan värmningen och loppet, utan uppförde sig hur proffsigt som helst. Sedan kom defileringen och då kom monster-Iffy fram igen. Alldeles för pigg, vilket resulterade i en startgalopp, igen. En gång kan vara en tillfällighet, men nu när det har hänt två gånger kommer jag att göra ordentliga förändringar! Vi börjar med att halvera kraftfodret och byta till en mycket mildare sort. Sedan ska vi även se över utrustning, om hon kanske måste gå med öppet huvudlag igen. Hon ska i alla fall anmälas ut direkt igen, för hon ser fantastisk ut just nu!
 
Parken (Walkinthepark) var bra som sexa från ett tråkigt spår, hon var dessutom väldigt snäll och inte alls så tjurig som hon kan vara när hon blir nervös. Kanske en brunst på gång...
 
Nice (Nice Way) stod för dagens bästa prestation och var en tiondel från seger, men fick nöja sig med en tredjeplats.
 
Carina Olofsson var som vanligt på plats och tog finfina bilder, här kommer några på Iffy.
 
 
 

Banjobb med Dalrapp

Det var helt sjukt mycket folk på travbanan idag, så roligt! Dalrapp skulle gå ett jobb med några andra hästar som också ville köra runt 1.50-tempo. Han var så snäll och sprang faktiskt riktigt bra också! Synd att de körde snabbare än planerat bara, annars var allt perfekt. Han fick två hallonkakor efter jobbet, välförtjänt tyckte både jag och han. Han tycker ioförsig att han alltid förtjänar kakor, men någon måtta får det faktiskt vara!
 

Skärpning ponnykuskar!

Travet är fyllt av känslor för mig. Allt finns med, glädje, spänning, sorg, besvikelse, irritation, stolthet, lycka och inte allt för ofta, men ibland, blir jag också förbannad. Igår när jag såg Bodens ponnylopp var ett praktexempel på när jag fick svårt att hålla mig i skinnet.
 
Visst, ljudnivån har ofta varit hög i ponnylopp jag sett, där det ofta handlar om att försöka få fart på lata små ponnyer och ibland också tillrättavisa de som hellre vill stanna och äta gräs eller springa hem till stallet. Glada tjut när ponnyn tar i ordentligt och en svordom vid en galopp på upploppet tycker jag absolut hör sporten till.
 
Gårdagens ponnylopp innehöll så mycket svordomar att jag blev helt chockad. En av kuskarna skrek så mycket åt de andra, som i mina ögon körde helt schysst, att det hördes enda från bortre långsidan. Efteråt fortsatte hon och en annan kusk att leva om och skrek bland annat åt banpersonalen. Svordomar, könsord, you name it! En av de andra kuskarna grät efter loppet, eftersom hon inte förstod vad hon hade gjort för fel.
 
Jag har helt och fullt förståelse att det ibland i stridens hetta kan tilta över. Det vet jag mycket väl, eftersom jag själv har alldeles för mycket känslor för att de ibland ska rymmas i kroppen. Men detta var tydligen inte alls första gången dessa kuskar totalt sabbat klimatet i ponnyloppet. Hade jag gjort något liknande hade jag förmodligen inte besökt travbanan på flera månader av skam. Dessa vuxna tjejer gör istället samma sak nästa gång!
 
Vad tänker de på? Knappast ens på sig själva, för det där kan absolut aldrig vara bra för deras rykte. Knappast heller på sporten. Hade en äldre och mer rutinerad kusk skrikit så där åt mig i loppen när jag körde ponny kan jag lova er att jag inte hade hållit på med trav idag. Så otroligt dålig marknadsföring.
 
Jag undrar vad Bodentravet gör åt saken. Vad Svensk Travsport gör åt saken. Hade en kusk i ett storhästlopp uppfört sig på det där sättet hade det garanterat stått på både travsport.se och Travronden dagen efter och jag skulle inte heller vilja hålla i den böteslappen.
 
Nä, nu måste vi och ni sluta blunda för detta! Våga prata om det, för detta är absolut inte okej!
 
Punkt.

Helena den omständiga...

Jag känner mig ofta så där omständig. Finns det här bettet i 10,5. Nähä inte? Jag vill ha det där täcket, men i storlek 140. Nähä okej, det tillverkades inte i den storleken heller. Ridbyxor extra långa och hjälmar med en annorlunda form.
 
Nu önskar jag mig springskor med ståltåhätta. Helst exakt såna som jag har, lätta och fina för oss med krokiga ben som pronerar, men med ståltåhätta. Annars måste jag välja om jag vill ha ont i kroppen pga fel skor, eller om mina fötter ska bli platta. Jag måste nog besöka en butik som säljer arbetskläder och komma med mina konstiga frågor...

Korsförlamning

Korsförlamning verkar vara en sjukdom med väldigt varierande efterbehandling. Var jag än läser hittar jag olika tankar, till och med veterinärerna säger olika. Imorgon ska jag ringa PH vet och boka en tid där för två hästar från jobbet, då tänker jag passa på att fråga ännu mer. Känner jag mig själv rätt så kommer jag prata om korsförlamning med exakt alla jag träffar, så förhoppningsvis vet jag mer om ett tag.
 
Jag försökte googla på hur högt muskelvärdera kan och brukar stiga, för att se hur allvarligt det egentligen var med Ottos värden. Jag hittade inget vettigt så jag ska ringa distriktsveterinärerna imorgon och fråga det också.
 
Läste i mina anteckningar från hästmassageutbildningen om korsförlamning och en mening fastnade ordentligt i mitt huvud.
 
Trött och loj häst, misstanke om tidigare korsförlamning?
 
Kan stämma väldigt bra.
 
Otto verkar i alla fall må bra. Det enda är att han blivit svullen där kanylen suttit när han fick dropp, så där har han så klart jätteont. Ni som känner Otto vet att han väldigt ofta har jätteont någonstans. Ryggen känns i alla fall som vanligt, han känns varken stel eller öm, vilket förvånar mig. Det känns som att vi har alla möjligheter att kunna klara det här!
 

Iffy Mant - tävlingsdags!

På torsdag är det dags för Iffy att starta igen. Hon har känts lugn och fin i träningen och gick igenom veterinärbesöket efter förra starten, så jag såg ingen anledning till att inte anmäla. Som vanligt med varmbloden kommer dilemmat, vilket lopp ska jag anmäla henne till. Bättre med kallblod, då finns det sällan så mycket att välja på. Skulle jag chansa och anmäla henne tufft till ett lopp med autostart över 1640 meter eller skulle jag fega och anmäla henne till P21-loppet, för hästar med mindre poäng. Jag anmälde till båda och valde det tuffare loppet i första hand.
 
Hon kom med som sista häst i det tuffare loppet. Hon har alltså minst poäng av alla. Jag hoppades på tur i spårlottningen. Spår 12. Det kunde inte ha blivit sämre. Ångest. I P21-loppet hade hon fått spår 1 eller 2, för alla andra står på tillägg. Den som gapar efter mycket...eller frisk vågat hälften vunnet? Vi får se på torsdag.
 
Sparkis och Nice-bajs startar också, så ni får hålla tre tummar!
 
Iffy Mant

Korsförlamning

Bara ordet känns skrämmande. Jag har så klart hört om det, sånt som händer. Oftast ston. Eller såna som Otto. Olyckfåglar. Efter värmningen till provloppet blev han helt konstig. Han kändes som vanligt, mjuk och fin. Jag hade bara värmt lugnt och han blåste som om han gått ett lopp när vi kom in i stallet igen. Jag la på honom ett täcke, ställde in honom i boxen. Han började gräva med hoven, titta mot magen, uppförde sig inte alls normalt. Ottos vanliga tillstånd brukar vara så stilla som möjligt, väldigt snäll och foglig. Nu var det helt annorlunda. Jag trodde att det var kolik, det såg ut så. Det tog kanske tio minuter från att jag märkte att någonting var fel till att veterinären var där. En fördel med att ha hästen bara ett stenkast från veterinärkliniken.
 
Otto var som förbytt. Jag kändes knappt igen honom och han kände förmodligen inte igen mig heller. Jag var helt säker på att det var kört. Han fick smärtstillande och kramplösande och blev snabbt sig själv igen. Han kissade rött kiss och veterinären började prata om korsförlamning.
 
Allt gick så snabbt och han blev fort bättre. Jag bäddade med alla vinterkläder vi hade i fikarummet och sov på golvet, med väckaren ställd varje timme. Jag mådde illa när jag skulle sova. Tror faktiskt aldrig att jag varit så chockad förut. Otto verkade som vanligt hela natten, åt hö och drack vatten.
 
Dagen efter kom veterinären igen. Hon kände igen honom från knäskadan i somras, kallade honom olycksfågel med bra läkkött. Hon tog ett blodprov och skulle köra det till lasarettet för att få svar. Jag väntade oroligt på beskedet. Tänk om det inte var korsförlamning. Vad kunde det annars vara? Otto fick gå promenader och stå i hagen. Han såg slut ut, men verkade annars helt som vanligt.
 
Veterinären ringde med besked. Det mätte två olika värden. Den ena skulle vara max 9,2 och kunde vid kraftig kolik stiga till 13-14. Otto hade över 75. Helt sjuk tänkte jag, tills jag hörde det andra värdet. Det skulle normalt inte ligga högre än 5,2. Otto hade 638. Jag har ingen aning hur värderna kan se ut, men det var i alla fall inget snack om saken. Korsförlamning.
 
Det är blandade känslor. Så klart hemskt och tråkigt, jobbigt och ledsamt. Och skönt. Ett besked. För nu tror jag att det svårbedömda kolikanfallet som veterinärerna inte förstod, när han var två år gammal, inte alls var kolik. Kvalet i Boden där han uppförde sig så konstigt. Kanske kände han av det då också. Nu vet vi. Nu kan vi jobba utifrån detta och kanske är det nu när vi förstår som han kan börja fungera fullt ut.
 
Älskade häst. Idag är han helt som vanligt, förutom att han blivit svullen på halsen där han fått dropp. Vi skulle hålla koll på tempen och höra av oss om det blev värre. Jag tog fram ryktborsten och skrapan och ryktade honom länge. Han verkar inte stel eller öm alls, så det känns bra. Det känns som att vi kommer igen. Snart. Ingen panik, som vanligt.
 

Travgalen

Helena Ståhl

RSS 2.0