Korsförlamning

Bara ordet känns skrämmande. Jag har så klart hört om det, sånt som händer. Oftast ston. Eller såna som Otto. Olyckfåglar. Efter värmningen till provloppet blev han helt konstig. Han kändes som vanligt, mjuk och fin. Jag hade bara värmt lugnt och han blåste som om han gått ett lopp när vi kom in i stallet igen. Jag la på honom ett täcke, ställde in honom i boxen. Han började gräva med hoven, titta mot magen, uppförde sig inte alls normalt. Ottos vanliga tillstånd brukar vara så stilla som möjligt, väldigt snäll och foglig. Nu var det helt annorlunda. Jag trodde att det var kolik, det såg ut så. Det tog kanske tio minuter från att jag märkte att någonting var fel till att veterinären var där. En fördel med att ha hästen bara ett stenkast från veterinärkliniken.
 
Otto var som förbytt. Jag kändes knappt igen honom och han kände förmodligen inte igen mig heller. Jag var helt säker på att det var kört. Han fick smärtstillande och kramplösande och blev snabbt sig själv igen. Han kissade rött kiss och veterinären började prata om korsförlamning.
 
Allt gick så snabbt och han blev fort bättre. Jag bäddade med alla vinterkläder vi hade i fikarummet och sov på golvet, med väckaren ställd varje timme. Jag mådde illa när jag skulle sova. Tror faktiskt aldrig att jag varit så chockad förut. Otto verkade som vanligt hela natten, åt hö och drack vatten.
 
Dagen efter kom veterinären igen. Hon kände igen honom från knäskadan i somras, kallade honom olycksfågel med bra läkkött. Hon tog ett blodprov och skulle köra det till lasarettet för att få svar. Jag väntade oroligt på beskedet. Tänk om det inte var korsförlamning. Vad kunde det annars vara? Otto fick gå promenader och stå i hagen. Han såg slut ut, men verkade annars helt som vanligt.
 
Veterinären ringde med besked. Det mätte två olika värden. Den ena skulle vara max 9,2 och kunde vid kraftig kolik stiga till 13-14. Otto hade över 75. Helt sjuk tänkte jag, tills jag hörde det andra värdet. Det skulle normalt inte ligga högre än 5,2. Otto hade 638. Jag har ingen aning hur värderna kan se ut, men det var i alla fall inget snack om saken. Korsförlamning.
 
Det är blandade känslor. Så klart hemskt och tråkigt, jobbigt och ledsamt. Och skönt. Ett besked. För nu tror jag att det svårbedömda kolikanfallet som veterinärerna inte förstod, när han var två år gammal, inte alls var kolik. Kvalet i Boden där han uppförde sig så konstigt. Kanske kände han av det då också. Nu vet vi. Nu kan vi jobba utifrån detta och kanske är det nu när vi förstår som han kan börja fungera fullt ut.
 
Älskade häst. Idag är han helt som vanligt, förutom att han blivit svullen på halsen där han fått dropp. Vi skulle hålla koll på tempen och höra av oss om det blev värre. Jag tog fram ryktborsten och skrapan och ryktade honom länge. Han verkar inte stel eller öm alls, så det känns bra. Det känns som att vi kommer igen. Snart. Ingen panik, som vanligt.
 


Kommentarer
Britt

Haft en häst som fick korsförlamning och kolik på samma gång, fick skyhöga värden (kommer ej i håg men HÖGA) fick inte börja tränas förrens dom sjunkit till normal nivå och det tog minst 2 veckor för min. Började toksvettas och vingla i slutet av en körtur, sedan skulle han bara rulla sig och fick gå i timmar med honom. Svårt där en diagnos säger stillastående, och med kolik ska man röra på dom...

2014-03-28 @ 07:19:18
Britt

Haft en häst som fick korsförlamning och kolik på samma gång, fick skyhöga värden (kommer ej i håg men HÖGA) fick inte börja tränas förrens dom sjunkit till normal nivå och det tog minst 2 veckor för min. Började toksvettas och vingla i slutet av en körtur, sedan skulle han bara rulla sig och fick gå i timmar med honom. Svårt där en diagnos säger stillastående, och med kolik ska man röra på dom...

2014-03-28 @ 07:19:47


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Travgalen

Helena Ståhl

RSS 2.0