Korsförlamning

Korsförlamning verkar vara en sjukdom med väldigt varierande efterbehandling. Var jag än läser hittar jag olika tankar, till och med veterinärerna säger olika. Imorgon ska jag ringa PH vet och boka en tid där för två hästar från jobbet, då tänker jag passa på att fråga ännu mer. Känner jag mig själv rätt så kommer jag prata om korsförlamning med exakt alla jag träffar, så förhoppningsvis vet jag mer om ett tag.
 
Jag försökte googla på hur högt muskelvärdera kan och brukar stiga, för att se hur allvarligt det egentligen var med Ottos värden. Jag hittade inget vettigt så jag ska ringa distriktsveterinärerna imorgon och fråga det också.
 
Läste i mina anteckningar från hästmassageutbildningen om korsförlamning och en mening fastnade ordentligt i mitt huvud.
 
Trött och loj häst, misstanke om tidigare korsförlamning?
 
Kan stämma väldigt bra.
 
Otto verkar i alla fall må bra. Det enda är att han blivit svullen där kanylen suttit när han fick dropp, så där har han så klart jätteont. Ni som känner Otto vet att han väldigt ofta har jätteont någonstans. Ryggen känns i alla fall som vanligt, han känns varken stel eller öm, vilket förvånar mig. Det känns som att vi har alla möjligheter att kunna klara det här!
 

Korsförlamning

Bara ordet känns skrämmande. Jag har så klart hört om det, sånt som händer. Oftast ston. Eller såna som Otto. Olyckfåglar. Efter värmningen till provloppet blev han helt konstig. Han kändes som vanligt, mjuk och fin. Jag hade bara värmt lugnt och han blåste som om han gått ett lopp när vi kom in i stallet igen. Jag la på honom ett täcke, ställde in honom i boxen. Han började gräva med hoven, titta mot magen, uppförde sig inte alls normalt. Ottos vanliga tillstånd brukar vara så stilla som möjligt, väldigt snäll och foglig. Nu var det helt annorlunda. Jag trodde att det var kolik, det såg ut så. Det tog kanske tio minuter från att jag märkte att någonting var fel till att veterinären var där. En fördel med att ha hästen bara ett stenkast från veterinärkliniken.
 
Otto var som förbytt. Jag kändes knappt igen honom och han kände förmodligen inte igen mig heller. Jag var helt säker på att det var kört. Han fick smärtstillande och kramplösande och blev snabbt sig själv igen. Han kissade rött kiss och veterinären började prata om korsförlamning.
 
Allt gick så snabbt och han blev fort bättre. Jag bäddade med alla vinterkläder vi hade i fikarummet och sov på golvet, med väckaren ställd varje timme. Jag mådde illa när jag skulle sova. Tror faktiskt aldrig att jag varit så chockad förut. Otto verkade som vanligt hela natten, åt hö och drack vatten.
 
Dagen efter kom veterinären igen. Hon kände igen honom från knäskadan i somras, kallade honom olycksfågel med bra läkkött. Hon tog ett blodprov och skulle köra det till lasarettet för att få svar. Jag väntade oroligt på beskedet. Tänk om det inte var korsförlamning. Vad kunde det annars vara? Otto fick gå promenader och stå i hagen. Han såg slut ut, men verkade annars helt som vanligt.
 
Veterinären ringde med besked. Det mätte två olika värden. Den ena skulle vara max 9,2 och kunde vid kraftig kolik stiga till 13-14. Otto hade över 75. Helt sjuk tänkte jag, tills jag hörde det andra värdet. Det skulle normalt inte ligga högre än 5,2. Otto hade 638. Jag har ingen aning hur värderna kan se ut, men det var i alla fall inget snack om saken. Korsförlamning.
 
Det är blandade känslor. Så klart hemskt och tråkigt, jobbigt och ledsamt. Och skönt. Ett besked. För nu tror jag att det svårbedömda kolikanfallet som veterinärerna inte förstod, när han var två år gammal, inte alls var kolik. Kvalet i Boden där han uppförde sig så konstigt. Kanske kände han av det då också. Nu vet vi. Nu kan vi jobba utifrån detta och kanske är det nu när vi förstår som han kan börja fungera fullt ut.
 
Älskade häst. Idag är han helt som vanligt, förutom att han blivit svullen på halsen där han fått dropp. Vi skulle hålla koll på tempen och höra av oss om det blev värre. Jag tog fram ryktborsten och skrapan och ryktade honom länge. Han verkar inte stel eller öm alls, så det känns bra. Det känns som att vi kommer igen. Snart. Ingen panik, som vanligt.
 

Det blir inget kval nästa vecka

Efter att ha siktat på kval med Otto nästa vecka har jag nu tagit bort anmälan efter att ha insett att vi behöver lite mer tid. Fem år gammal och fortfarande inte kvalklar, jag måste erkänna att varken han eller jag varit de snabbaste. Nu är jag i alla fall för första gången relativt nöjd med hans fysik. Ingen är perfekt, men han börjar vara nära! Han har förvandlats till en riktig grovis och ser oförskämt fin ut i travet. Däremot behövs det några snabbjobb och kanske ett provlopp till för att han ska bli helt trygg med att det kommer hästar bakifrån, för att hinna finslipa ihop sig med kusken och få till alla små utrustningsdetaljer. Det hänger alltså på hans osäkerhet. Han måste bli lika kaxig i huvudet som hans kropp nu ser ut att vara.
 
Fina Otto. Det är ändå åtta år kvar att tävla, vi behöver inte stressa!
 
Eds Otto - vill inte bada!

Ottos veterinärundersökning.

I torsdags var jag och Mattias till PH vet med Otto. Redan innan kvalet hade jag planerat att åka dit, då jag tycker att det är bra att göra en rutinkontroll då och då för att veta vart vi står. Jag har varit nöjd med honom i träningen hemma och sett en fin utveckling. När banveterinären i Boden stod bredvid mig i kvalet och klagade blev jag så klart osäker. Kanske hade jag överskattat honom? Kanske var han sämre än jag trodde?
 
Hos Per började jag med att skritta honom fram och tillbaka på löpgången och sedan springa med honom. Per gjorde ett böjprov och som vanligt väntade jag med spänning på resultatet. Ingen behandling behövdes.
 
Först ville jag bara ringa banveterinären och säga "HAHA, DU HADE FEEEEL!", men på sätt och vis hade han också rätt. Inte att Otto var halt, men att han såg obekväm ut. Nu när jag vet att det inte berodde på någon hälta vet jag desto mer hur viktigt det är för honom att vara trygg och ha självförtroende.
 
Bästa Otto! Vi ska klara det!
 
 

Bilder från Boden!

Som vanligt var världens bästa Carina framme med kameran. Jag hann till och med se henne i värmningen och fyrade av ett leende. Proffsigt gjort av mig. Haha!
 
Eds Otto
 
Iffy Mant
 

Ibland sätts intresset på prov!

När vi satt och åt middag efter tävlingsdagen kollade jag instagram och såg en av Matildas bilder med en text där det stod så här: "Men ta en titt i spegeln och säg mig vad du ser - någon som kastat in handduken eller någon som vill ha mer?" Jag kände mig som den förstnämda. Verkligen.
 
Otto kändes helt okej i värmningen, som vanligt kommer han knappast att kunna kallas för värmningsvinnare, då hans fokus mest låg på människorna som promenerade utanför staketet till rakbanan och hästarna i hagarna bredvid. Han var som vanligt lugn, fin och snäll att sela och hålla på med. Vi hade fått göra kuskbyte, så Krister Söderholm skulle köra. Det kändes bra, då jag fått uppfattningen att han är fin och snäll med hästarna. Sist Otto hade en ny kusk, i ett provlopp, så var han inte alls med på noterna och galopperade i volten och höll på. Jag såg direkt i volten att det inte gick så bra, då han höll på att kasta med huvudet hela tiden. Han gick iväg i trav men galopperade nästa direkt. Sedan när han hamnat på efterkälken antar jag att motivationen tröt.
 
Veterinären stod bredvid oss och klagade på att det syntes att någonting störde Otto. Det syntes att han inte var bekväm. Jag nämnde att det faktiskt var därför han var snart fem år och inte provat kvala förrän nu. Det är ingen lätt häst. Kändes ändå pissigt. Två veckor tidigare går han hur lätt som helst ett klockrent snabbjobb under kvaltiden, 18 sista 500 metrarna. Nu galopperar han och blir diskad och får dessutom startförbud.
 
Krister sa i alla fall att han kändes fin i traven, han hade ingenting att klaga på. Så vi får väl vara nöjda med det i alla fall. Hur som helst hade jag tänkt kosta på honom en resa till PH vet, eftersom det var ett tag sen sist. Micke hade bokat två tider så jag hade tur och kan åka med honom redan på torsdag. Sedan blir det att fortsätta träna på och kvala igen hemma i februari eller mars. Då blir det inga kuskbyten! Verkligen inget ont menat mot Krister, tycker fortfarande att han är en av de bästa kuskarna, men det kanske helt enkelt är så att min häst behöver en kusk som han känner och som känner honom.
 
Otto då, han verkade inte speciellt bekymrad. Han åt ordentligt när vi kom hem, jagade sin tjej i hagen imorse och var sitt alldeles vanliga snälla, fina och alldeles underbara jag. Älskade häst! Jag vill ge dig all tid, omsorg och träning som du behöver! En stjärna föds långsamt.
 

Jul, halka och trav i Boden.

Nu är julveckan snart slut och det nya året är snart på gång. Jag har haft hand om stallet hela veckan, så det har blivit mycket körning med pullerten, eftersom det varit på tok för halkigt för att köra fortare än skritt. Jag har gjort om min bagagelucka till en foderkärra för hö, kraftfoder, hinkar och vattendunkar. Det är nämligen omöjligt att köra skottkärra på blankis!
 
I morgon åker jag, morfar, Iffy och Otto till Boden. Otto ska kvala, Iffy ska vinna, jag ska sitta i sulkyn och hålla i mig för glatta livet och morfar ska se till att alla håller sig lugna och inte stressar upp sig i onödan. Otto och morfar lär ju vara lugna medan jag och Iffy kör mer på den hysteriska stilen. Haha.
 
Bjuder på en bild på Ottos sne-mule. Han ser så oerhört smart och eftertänksam ut!
 

Gasen i botten!

Eftersom det bara är nio dagar mellan Iffys starter så skulle jag jogga henne en stund igår så att hon inte ska stå med träningsvärk. Jag trodde att hon skulle vara lugn och fin dagen efter start så jag chansade och körde henne ensam. Hon är en helt annan häst när hon har sällskap, så vi brukar oftast försöka med det för säkerhets skull. Idag var hon ensam och superladdad!
 
Ni som har koll kanske har sett att det inte bara är Iffy som ska åka till Boden nästa söndag. Med oss har vi även den finaste av de finaste - Eds Otto! Han ska för första gången i sitt liv gå ett kval. Äntligen! Så spännande!
 
 

Otto på ridhuset

Det sämsta med att bo på landet är helt klart att internet verkar ha ett eget liv. Nu kommer i alla fall filmen på Otto när Mickan red honom i manegen för första gången.
 
 

Uppdatering!

Det tar ett tag innan huvudet ställer in sig på att blogga igen. I några dagar har jag faktiskt nästan glömt bort att jag har en blogg. Här är lite av det jag sysslat med under tiden...
 
 - Jag har kört igång Otto på allvar igen efter sårskadan på framknät. Han känns faktiskt riktigt bra och efter att ha smygtittat på pulsmätaren efter dagens träningspass inser jag att vi redan är tillbaka där vi var innan olyckan. Vilken lättnad!
 
- Iffy känns fantastiskt fin och jag funderar fortfarande på vilken kusk som ska få äran att köra henne, om hon kommer med i loppet den första december.
 
 
- Jag har blivit trampad på foten. Så klart på min dåliga fot som jag redan gjort illa ordentligt en gång. Är det inte typiskt? Jag antar att jag får skylla mig själv. Jag har i alla fall börjat fantisera om skor med stålhätta.
 
- Jag har, tillsammans med min brorsa, dragit igång projektet att bygga en ny sänggavel. Jag skruvar och målar och känner mig som en riktigt händig tjej. Jag har dessutom superfyndat på Blocket. För två hundringar fick jag världens skönaste fåtölj, som jag nu bäddat in i filtar för att Mattias ska slippa se den!
 
 
- Jag har fått söka fram alla ridkläder igen, för nu har jag och Dalrapp hängt med till ridhuset två gånger i veckan. Igår övade vi galoppen från LB:1 programmet. Jag siktar på att kunna tävla dressyr med honom snart. Härligt med stora målsättningar! Dalrapp tycker att det är jättespännande att vara på ridhuset. Han blir väldigt stressad...eller nä.
 

Otto är tillbaka!

Efter Ottos fem veckor långa sjukskrivning körde jag honom för första gången idag. Han var jättepigg och kändes fin och framför allt stark. Jag kan inte riktigt förstå hur han gång på gång blir starkare av en längre viloperiod. Musklerna byggs när kroppen får tid att återhämta sig, kan det vara så enkelt?
 
Vi har ställt ut balar i hagarna idag och nu ska många av hästarna gå två och två. Otto som varit singel sen flytten har fått en ny flickvän. Hon är två år men visade direkt vem det var som bestämde. Det blev inte ett speciellt spännande ihopsläpp (skönt för mina nerver) då båda var mest intresserade av maten. När jag fodrade kraftfoder åt de ur samma hög en stund, så det känns bra.
  

Den flygande palten!

I fredags var jag och Mickan ute och red, hon på Nice Way och jag på Dalrapp. Efter att Mickan ridit honom en gång förstod han helt plötsligt hur en häst ska arbeta. Jag kunde lätt be om en fin form och han kämpade ordentligt. Kände också hur hans rygg helt plötsligt vaknat och börjat röra sig ordentligt. Till och med i galopp sprang han med huvudet lågt. Det är bara att sitta och vakta, det är nämligen inte så långt från att "gå med huvudet fint" till att "dra ner huvudet och bjuda på några glädjeskutt". Buspalten!
 
På måndag ska mina hästar få vinterpjucks, för nu har marken förvandlats från stenhård cement till härligt mjuk och vit. Viloveckan är slut, Otto ska sättas igång igen efter skadan, Iffy ska börja matchas inför nästa start och Igor ska sätta muskler och bli starkare så han orkar med sin stora kropp.
 

Första inlägget

Efter några månaders bloggpaus är jag nu tillbaka med en ny och fräsch blogg. Världens bästa Anna har hjälpt mig med designen, som inte är hundra procent färdig än. Jag kunde inte vänta, utan var tvungen att tjuvstarta innan allt var riktigt klart. Typiskt mig! Så om det verkar lite kaos ett tag fram över - håll ut!
 
Tänkte bjuda på några bilder på Ottos ben. Varning för känsliga! För snart fyra veckor sedan så gick han omkull i hagen och fick ett rejält sår på högra framknät. Som tur är så finns det ingenting som Otto är så bra på som att vara sjukskriven. Alla är bra på något! Ingen trodde att såret skulle läka så här snabbt, men nu ser ni honom snart på banan igen!
 
Första bilden är tagen samma dag som olyckan, andra är från dag två och tredje är från igår.
 
 
 

Travgalen

Helena Ståhl

RSS 2.0